Egentligen vill jag inte ge mig in i den ankdammsverksamhet som min

gode (?) vän Bloggovitj ägnar sig åt men eftersom jag är hans ikon på blogghimlen vill jag klargöra en sak:

Jag är den musikaliske mästaren och han är, eller snarare vill vara, min lärljunge.

Min musiksmak är som jag tidigare påpekat världens bästa medan Bloggovitj lyssnar på allt, och då menar jag verkligen allt. När jag och random grabbar åkte med honom i hans föräldrars pimpade Japanjeep kändes det som om jag var på ett högstadiedisco. Jag har ingen aning om vad varken artisten eller låten hette men det var avskyvärt.

I mitt tycke bör man vara begränsad i sitt musiklyssnande om man ska ha någon trovärdighet, man kan inte vara som en gädda (läs mer om gäddors matvanor på Wikipedia eller liknande).

Dagens musikstycke är hursomhelst en fantastisk låt av Billy Bragg. Låten heter A new England och jag tänker inte ge mig in på att beskriva låten, lyssna på den och njut. För övrigt är Billys gitarrspelande magiskt.

Ni får ha överseende med att publiken vrålar i refrängen...

Ikväll ska jag, till skillnad från Hjalmarsson titta på The Soundtrack Of Our Lives i Huskvarna, nästa blogginlägg handlar förmodligen om den spelningen.

Försök nu inte ens hitta några stavfel eller liknande i min text, om sådana finns beror det nämligen på stress eller klumpiga fingrar och inte på okunskap.

(Min sambo sa precis till mig att jag skulle byta presentationsbild för att den jag har "inte är så himla snygg" så jag antar att jag får byta...Hon sa det nämligen med eftertryck).