Under några svåra år arbetade jag med att bygga scen på Hultsfredsfestivalen. Vi hade byggledare som åkte runt hela Sverige och vars yrke var att säga till parvlar som oss vad de ska göra när de bygger upp scenen. En av dessa byggledare frågade mitt under pågående scenbygge en av festivalarrangörerna...

När kommer han den där Kent då? 

Han kommer nu...

Sveriges bästa band någonsin har gjort fantastiskt många otroliga låtar. Med kuttersmycken som 747, Kungen är död, Gravitation och den smått sagolika Utan dina andetag är det märkligt att de inte fått vara med här på bloggen oftare.

Att välja ett musiktips i en låtlista som den Kent har lyckats prestera är absolut inte det lättaste men jag upphör aldrig att förvånas över hur makalöst härlig Mannen i den vita hatten (16 år senare) är.

Texten känns självbiografiskt och faktum är att låttiteln hänvisar till att det under året för skivsläppet var 16 år sedan Jocke Berg tog studenten.

Låten i sig har möjligtvis den mäktigaste avslutningen jag har hört, därför låter jag några av de avslutande textraderna avsluta även detta blogginlägg.

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö