Jag tror verkligen att min bitterblogg fungerar. Jag var på ett strålande humör hela träningen trots att vi saknade domare och trots att Gurras lag som vanligt utnyttjade avsaknaden av rättsskipare, de vann med 2-1.

Jävla skit!

Intressant dialog som ägde rum i bilen ut till träningen ikväll:

Psykbryt d.y (Brorsan): Vi sätter på radion, skönt med lite bakgrundsmusik.

Radion sätts på och Adam tensta låter alldeles för glad för att bli uppskattad av båda.

Psykbryt d.ä (jag): Inte denna jävla låten.

Psykbryt d.y: Men vafan, måste det handla om döden för att du ska tycka det är bra?

Psykbryt d.ä: Ja.

En tryckt tystnad sprider sig i bilen från högskolan till McDonald´s, då blir vi genast vänner igen och fortsätter resan med att diskutera de olika Nobellpristagarna och hur vi ser på att just de förärats med det åtråvärda priset som ju är instiftat av krutets (läs: vapen som dödar där krut är inblandat) fader.

Jag tycker om dyster musik, vaddå då.

Det är väl inget fel av att njuta av en klump i magen samtidigt som man ligger i soffan med ett stort antal levande ljus tända?

Idag har min dag varit hemsk.

Efter att ha börjat dagen med dubbla möten och lunch i en skolmatsal avslutade jag dagen med en monolog framför 22 lyhörda årskurs sjuor.

Jag orerade kring reklamens och medias påverkan på deras tonårshjärnor men jag måste säga att de var betydligt mer klarsynta än vad jag tror mig ha varit i den åldern.

Allt är relativt och om man som jag har mage att tycka att det är hemskt att ha ett jobb att gå till då är man illa ute. Jag tycker dessutom om mitt jobb i vanliga fall.

"Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik"

    - Så sjöng Lill-Lindfors någon gång när jag var ett barn. Om hon bara visste vad fel hon hade. Musik ska fan inte byggas av glädje, däremot finns möjligheten att bygga musik utav glädje men hur spännande är det?

Anthony and the Jonsons är det perfekta exemplet på att riktigt bra musik kan vara riktigt jävla sorglig.

Jag lyssnar för tillfället på The soundtrack of our lives nya platta Communion. Bästa låten är enligt mig är The Passover. Det är ett perfekt uppbyggt stycke med en helt fantastisk textrad som upprepas gång efter annan i låtens slutskede. Att "Pappa Björn", aka Ebbot Lundberg, avslutar helt ensam gör låten magisk.

Textraden som upprepas: "Don´t worry, stop hurry, it´s only your life before you awake"

Jag vet inte varför jag gillar just de skrivna orden i just den ordningen men jag romantiserar väl förmodligen något som antagligen inte skulle fungera i praktiken.

Snart dags för träning, innan dess kaffe och morotskaka med psykbryt d.y

Hoppas på att få hjälp med att lägga in bilder på min blogg snart.

Väl mött.