Samtidigt som de flesta i den här stan förmodligen våndades över gårdagens bravader studsade jag upp ur sängen med ett lätt huvud för att göra.....ingenting.

Min förmiddag handlade egentligen om att få tiden att gå, en halvtimmes tittande på humorprogrammet Americas funniest homevideos gav inte ett enda skratt i utdelning trots att programledaren Tom Bergeron försökte lysa upp min och alla andra tittares närvaro med ett glatt humör som kan liknas vid frikyrkligt påklistrad glädje.

Just nu tittar jag på något så genomamerikanskt som Country Music Awards (CMA), det var det som fick mig att vilja skriva några rader här. Vad som är mer amerikanskt än CMA, tacktal till JESUS och skopvis med superlativ åt föregående talare vet jag inte riktigt men duktiga musiker det är de hur som helst.

Bäst av allihop är helt klart kungen, Willie Nelson. Johnny Cash och Kris kristofferson får ursäkta, eller iallafall de som tycker att de två herrarna är bäst och läser min blogg.

Tanken var att detta inlägg skulle följas av ett klipp med kungen men eftersom jag inte hittar nån "inbäddad" variant får ni länka till den så får ni ett annat klipp med tronföljaren Brad Paisley.

 http://www.youtube.com/watch?v=v3DXyfL3HX0

ps. samtidigt som jag sitter och skriver detta frågar min icke countryälskande sambo:

   - Måste alla ha såna där jävla hattar på sig?

Jag svarade med ett hummande och tänkte

"ååååhhh,klart de måste. Det är ju country, cowboymusik, och då har man det" ds.

Så är då julhelgens bästa dagar här. De där dagarna när man bara kan sitta i soffan, slappa och kolla på TV.

När jag har det som allra bäst så nås jag av beskedet att Steven Gerrard rankas högt på en positiv lista i PL (läs kommentar av Hjalle). Jag mår illa, den killen är ju fotbollsvärldens mest överskattade superstar.

För övrigt börjar J-VM inatt. Sverige vinner inte mot Kanada så placeringen beror på när man stöter på giganterna i slutspelet.

Calexico...det liksom osar ökendoft.